Krisen - orsaker, verkan och åtgärder

Vi lever för närvarande i en historiskt sett extremt djup ekonomisk
kris, och det finns många motstridiga åsikter om hur man bäst ska ta sig ut ur
den och om och när vi ska göra det. Den ekonomiska krisen som drabbade
världen i slutet av förra året liknar inget vi sett förut.

Fjolårets Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugmans bok, Krisen
-orsaker, verkan, åtgärder, bekräftar detta och vågar lägga till att det är
faktiskt mer som allt vi sett förut, fast på en och samma gång. Krugman är
professor i ekonomi vid Princeton University i USA och kolumnist i New York Times.

Krugman anser sig vara liberal I USA som, översätt till svenska, betyder
att han är socialdemokrat. Det är värt att känna till för att förstå hans
resonemang. Krugman lägger skulden på kapitalismen och dess inbyggda instabilitet.
Han påstår att ekonomen John Maynard Keynes räddade kapitalismen efter andra
världskriget genom det "Keynesianska fördraget"; ett avtal som påstås ha ingåtts mellan efterkrigstidens politiker och allmännheten och som innebär att fria marknader var tillåtna så länge man slapp depressionen.

Krugman menar att det "Keynesianska fördraget" fall i glömska med nyliberalismen tillkomst. Länder med underskott förbannades.

Krugman förklarar den finanskrisen med att oreglerade finansinstitut som saknar de traditionella bankernas skydd mot finansiell oro som tilläts växa sig starka. När bostadsbubblan senare sprack, med utmätningar och kreditförluster som följd. Krisen ackumulerade när oroliga bankkunder skyndade med att ta ut sina pengar från de försvagade finansinstituten.

Många bestämde sig att sälja sina tillgångar trots ett ogynnsamt läge, vilket försvagade tillgångarna ytterligare. Detta ledde förstås till att ännu fler gjorde samma sak i rädslan att tillgångarna kommer att försvagas ytterligare innan de hinner sälja, något de själva orsakade genom deras agerande. En ond cirkel som fick hela ekonomin att gå i stå.


För att lösa problemen måste staten på kort sikt skjuta till medel och stimulera efterfrågan genom stora offentliga satsningar, m.a.o. statlig intervention. På lång sikt föreslår han statlig reglering av finansmarknaden för att motverka att dylika kriser uppkommer igen. Åtgärder som är nödvändiga för att återskapa förtroende för maknaden. Kugman går däremot inte in på den negativa effekten ett sådant beteende kan ha på utbudet och netton.

Trots vad titeln på boken antyder är boken i själva verket tio år gammal och handlar om nittiotalets regionala problem med fokus på de asiatiska och latinamerikanska kriserna. Boken är likväl fortfarande aktuell och mycket användbar för att belysa den nuvarande globala krisen. Boken har fräschats upp med nya kapitel om den senaste utveckling. Det märks dock att boken
skyndats fram för att kunna bidra till den politiska krisdebatten. Boken som enligt författaren skall vara en vetenskaplig bok med sin teori utvecklande analys brister på flera planer. Argumentationen brister då det saknar adekvat stöd. Källhänvisningar lyser med sin frånvaro. De olika lösningar som beskrivs är inte tillräckligt utvecklade för att på allvar bidra
till en hållbar metod. Ett längre historiskt perspektiv med paralleller och kontraster till tidigare finanskriser och krishantering skulle ha berikat boken och tillfredställt läsaren ytterligare.

Boken rekommenderas varmt för de som är nyfikna och vill veta vad som sker och vilka lärdomar som bör dras av det. Men förvänta inte någon djupt analytisk bok som ger djupt gående svar.