Ensamkommande barn

Medans säkerhetsläget i större delen av världen får ånga människor att fly för sina liv. Med deras längtan för fred och frihet som kompass väljer de att söka skydd i Europa.

Under senare år har allt fler barn flytt ensamma och sökt skydd här i Sverige. De kommer från länder som är plågade av djupa militära konflikter. Dessa ensamkommande barn har ofta flytt från krig, förföljelse och svåra levnadsförhållanden. De flesta har upplevt traumatiska händelser i hemlandet och många av de har mist sina föräldrar eller skilts från dem.

Det är en tragedi att vi inte ens förmår ge ensamkommande barn ett tryggt och humant mottagande i Sverige. Dessa barn berövas inte bara en trygg tillvaro utan blir åter traumatiserade, när de flyttas runt och till kommuner där ingen vill ha dem? Deras situation är helt enkelt ohållbar.

Vi har skrivit under FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som stipulerar som huvudprincip att alla barn ska ha samma rättigheter oavsett barnets nationella ursprung (artikel 2). Konventionsstaterna skall enligt artikel 22 vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ett ensamkommande barn, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheter som anges i barnkonventionen och i andra internationella instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt. Ensamkommande barn har givetvis mänskliga rättigheter som alla andra. De har rätt till ett gott hem, till skolgång och en meningsfull vardag.

Det är inte bara nödvändigt utan också angeläget att alla kommuner ser över möjligheten att hjälpa till. De kan lära sig från dem som har skött det bra hittills. Tyvärr träder inte nya kommuner fram för att ta ansvar och erbjuda dessa unga en plats, en trygg tillvaro och omsorg trots att läget är akut. Ska det behöva komma till en tvingande lagstiftning för att fler kommuner ska ta ansvar?

Lika angeläget är att hitta familjehem till dessa barn. Det är ett problem att även när en kommun tar emot barnen är det fortfarande svårt att få familjehem till barnen. Detta innebär att de flesta barnen hänvisas till att bo på institution. Samhället måste ta sitt ansvar för dessa barn som inte har någon förälder som kan göra detta. Ensamkommande barn är i stort behov av att få allt stöd och all hjälp som krävs för ett bra liv i väntan på besked i asylprocessen. Det är både oacceptabelt och ovärdigt att behandla dessa barn på det här sättet. Barnen hamnar oftast i kläm mellan olika myndigheter som inte lyckas komma överens. Att ta itu med detta är en annan femma.

Krisen - orsaker, verkan och åtgärder

Vi lever för närvarande i en historiskt sett extremt djup ekonomisk
kris, och det finns många motstridiga åsikter om hur man bäst ska ta sig ut ur
den och om och när vi ska göra det. Den ekonomiska krisen som drabbade
världen i slutet av förra året liknar inget vi sett förut.

Fjolårets Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugmans bok, Krisen
-orsaker, verkan, åtgärder, bekräftar detta och vågar lägga till att det är
faktiskt mer som allt vi sett förut, fast på en och samma gång. Krugman är
professor i ekonomi vid Princeton University i USA och kolumnist i New York Times.

Krugman anser sig vara liberal I USA som, översätt till svenska, betyder
att han är socialdemokrat. Det är värt att känna till för att förstå hans
resonemang. Krugman lägger skulden på kapitalismen och dess inbyggda instabilitet.
Han påstår att ekonomen John Maynard Keynes räddade kapitalismen efter andra
världskriget genom det "Keynesianska fördraget"; ett avtal som påstås ha ingåtts mellan efterkrigstidens politiker och allmännheten och som innebär att fria marknader var tillåtna så länge man slapp depressionen.

Krugman menar att det "Keynesianska fördraget" fall i glömska med nyliberalismen tillkomst. Länder med underskott förbannades.

Krugman förklarar den finanskrisen med att oreglerade finansinstitut som saknar de traditionella bankernas skydd mot finansiell oro som tilläts växa sig starka. När bostadsbubblan senare sprack, med utmätningar och kreditförluster som följd. Krisen ackumulerade när oroliga bankkunder skyndade med att ta ut sina pengar från de försvagade finansinstituten.

Många bestämde sig att sälja sina tillgångar trots ett ogynnsamt läge, vilket försvagade tillgångarna ytterligare. Detta ledde förstås till att ännu fler gjorde samma sak i rädslan att tillgångarna kommer att försvagas ytterligare innan de hinner sälja, något de själva orsakade genom deras agerande. En ond cirkel som fick hela ekonomin att gå i stå.


För att lösa problemen måste staten på kort sikt skjuta till medel och stimulera efterfrågan genom stora offentliga satsningar, m.a.o. statlig intervention. På lång sikt föreslår han statlig reglering av finansmarknaden för att motverka att dylika kriser uppkommer igen. Åtgärder som är nödvändiga för att återskapa förtroende för maknaden. Kugman går däremot inte in på den negativa effekten ett sådant beteende kan ha på utbudet och netton.

Trots vad titeln på boken antyder är boken i själva verket tio år gammal och handlar om nittiotalets regionala problem med fokus på de asiatiska och latinamerikanska kriserna. Boken är likväl fortfarande aktuell och mycket användbar för att belysa den nuvarande globala krisen. Boken har fräschats upp med nya kapitel om den senaste utveckling. Det märks dock att boken
skyndats fram för att kunna bidra till den politiska krisdebatten. Boken som enligt författaren skall vara en vetenskaplig bok med sin teori utvecklande analys brister på flera planer. Argumentationen brister då det saknar adekvat stöd. Källhänvisningar lyser med sin frånvaro. De olika lösningar som beskrivs är inte tillräckligt utvecklade för att på allvar bidra
till en hållbar metod. Ett längre historiskt perspektiv med paralleller och kontraster till tidigare finanskriser och krishantering skulle ha berikat boken och tillfredställt läsaren ytterligare.

Boken rekommenderas varmt för de som är nyfikna och vill veta vad som sker och vilka lärdomar som bör dras av det. Men förvänta inte någon djupt analytisk bok som ger djupt gående svar.

Ungdomsarbetslösheten : en knäck fråga

I går replikade Annie Johansson i Aftonbladet på Handels vilseledande påstående.
Artikeln är bra skriven och underbyggd med fakta och passion.

En sak är säker och går inte att argumentera emot är att vi måste sänka tröskeln för unga för att överhuvudtaget komma in på arbetsmarknaden, få erfarenhet och bli anställningsbara.

Det är bara att erkänna att arbetsmarknadspolitiken är ineffektiv och måste ändras. Ungdomsarbetslösheten beror enligt forskningslitteraturen på en stelhet på arbetsmarknaden pga av det tunga och betungande regelverket, som innebär att alltför få jobb blir lediga och dessutom att de jobb som finns inte erbjuds till unga.

Det är sant att det inte finns så många jobb att erbjuda arbetslösa överhuvudtaget men de jobb som finns erbjuds till erfarna arbetstagare och inte nyutexaminerade som har ingen arbetslivserfarenhet . Arbetsgivaren är tvungen att betala en person utan arbetserfarenhet nästan samma lön som en erfaren anställd. Arbetsgivare tvingas därför sålla bort ungdomar när de anställer.