Det sägs att invandrarna i Sverige skall integreras i samhället. Det ser ut att vi är överens om att de är en tilllgång. Det hörs många vackra ord om integration, demokrati, antirasism. Det ritas leenden på bekymrade ansikten. Har svensken en pokerface?
Det debatteras om vikten att man pratar om problemen med integration. Att det ska vara tillåtet att prata om det utan att behöva kallas för rarist. Men det kunde man ju göra. Det gjorde man. Man behövde Inte SD för att bryta isen. Det SD lyckades med är att göra rasismen och främlingsfientligheten rumsrent. De valde en fiende som vi har för lite kunskap om och vi går alla i smyg och undrar vad de fan gör i vårt vackra land. De gav oss en anledning att prata om muslimerna utan att behöva skämmas för våra inre fördomar.
Skulle vi debatterat om det om de hade valt judarna som fiende. Israel hade krävt en offentlig ursäkt och regeringen hade lagt locket på det hela i rädsla för att förstöra relationen med Israel. Så varför är det då debatterbart när det handlar om muslimer? Det handlade inte om islamister, terrorister eller fundamentalister utan om vanliga människor som du och jag men som råkar ha en annan religion och….. en annan kultur.
Debatten har aldrig handlat om integration. Viljan till gemenskap skapas inte genom påhopp och utfrysning. Misstänkliggöranden, kriminalisering och rasism lägger inte någon grund för ett bättre samhälle. Människor som tas emot som likvärdiga invånare blir sannolikt bättre medborgare än människor som tas emot med bespottning och förnärmanden. Hotet mot det svenska samhället kommer inte från invandringen utan från de konservativa motkrafter i samhället och från den övertäckta rasismen i oss själva.
Inlägg
1 kommentar:
Massa ord, vackra men tomma ord, utan ett djupare innehåll, som mantran eller floskel. Det är handlingen som är nyckelordet och framförallt sanningen. Att kalla saker och ting med deras rätta namn, att med få ord beskriva problemet och att vidta effektiva åtgärder. Inte upprepa hela tiden samma gamla mantran och använda sig av påhittade floskler för röstfiske och självkänsslans skull.
Vackra men tomma ord som integration,gemenskap, mångkulturen osv. förblir tomma så länge våra (onda) hanlingar bestämmer över våra liv och tänkanden. Oavsätt vad, så är det alltid minst två personer som behövs för att något ska ske: äktenskap,sportduell, bråk,slagsmål,intefration... Bege sidor måste både ge för att få, inte bara ta hela tiden (egoism)eller enbart ge - man känner sig utnytjad till slut. Och - varje mynt har två sidor: den fina som glimtar och den mörka som döljs men dyker fram förr eller senare.
Respekt måste man förtjäna, inte påtvinga och det är våra handlingar som avgör om vi är värdiga att kallas människor eller idioter dvs. djur, inte vårt tänkande.
Skicka en kommentar